Björken är Sveriges vanligaste lövträd och har en given plats i ett lövrikare landskap. Men hur bidrar en ökad björkandel till mångfalden?
Vilka skadegörare kan drabba den – och hur klarar björken betesskadorna?
Text: KARIN MONTGOMERY och SVERKER JOHANSSON Foto: SVERKER JOHANSSON/Bitzer
I den nya standarden för FSC-certifiering av skog, som godkändes 2020, finns tydligare krav på ökad andel lövträd. Bland annat innebär kraven att lövträd – där förutsättningar finns – ska utgöra minst tio procent av stamantalet vid föryngringsavverkning. Och det kanske inte är så konstigt, med tanke på hur viktiga lövträden är för den biologiska mångfalden i skogen.
Enligt Skogforsks nya rapport ”Björkens möjligheter i ett framtida klimatanpassat brukande av skog” utnyttjas björken av cirka 900 arter av skalbaggar, fjärilar, lavar, mossor och svampar. Många av dessa arter kan utnyttja andra lövträd än björk. Det är ungefär lika många arter som utnyttjar gran – men det är relativt få av arterna som kan utnyttja båda trädslagen.
Minskad fragmentering viktigast
Vad skulle då ge den största effekten på mångfalden om vi ökade andelen björk i skogen?
– Den viktigaste effekten är minskad fragmentering, säger Jan Weslien, som forskar på naturvård och skogsskador vid Skogforsk. Habitatfragmentering är en process där en given arts livsrum bryts upp i mindre enheter och är sannolikt det största hotet – det kan på sikt innebära att en art dör ut i ett skogslandskap. Större inslag av björk på landskapsnivå skulle minska habitatfragmenteringen för många arter som lever på lövträd.
Många skogslandskap har brist på äldre lövrika skogar och en satsning på björk som ett av huvudträdslagen skulle på sikt bidra till mer äldre lövskog. Grova riktvärden, baserade på både teoretiska och empiriska studier, är att mellan 10 och 30 procent av landskapets areal bör bestå av medelålders eller äldre lövträdsdominerade bestånd.
– Generellt kan man säga att få arter kräver rena lövbestånd, säger Jan Weslien. Däremot finns det många arter som måste ha landskap med hög andel lövrika bestånd.
Hackspettar, mesar – och järpar
Exempel på sådana arter är mindre hackspett och stjärtmes. Hur stor andel som behövs beror på fragmenteringen. Stjärtmes behöver cirka 15 procent medelålders till äldre lövrika (>50 procent löv) bestånd om avståndet mellan bestånden är 500 meter. Mindre hackspett behöver cirka 40 hektar äldre lövdominerade bestånd fragmenterade inom ett område på högst 200 hektar.
Det stämmer väl med teoretiska resonemang om fragmentering, där avstånden mellan habitaten ökar exponentiellt då habitatarealen understiger cirka 20 procent av landskapet. Järpen är istället en art som trivs bäst i flerskiktad skog med viss lövinblandning, det vill säga rena barrbestånd – rena lövbestånd eller barrbestånd med för hög lövinblandning är olämpliga.
Fina upplevelser – och minskad skaderisk
De ljusa björkbestånden uppskattas av oss människor, särskilt om de är välskötta. Lövträd gör att det blir ljusare i skogen, och det medför även en annan markvegetation. Utöver mer ljusinsläpp och ökad växtrikedom så fungerar björken även som riskspridare.
– Granmonokulturer kan förstås drabbas mycket hårdare vid angrepp av granbarkborre. Ju fler stammar av andra trädslag i beståndet, desto mindre risk för omfattande granbarkborreskador, säger Jan Weslien. Men även björken har en skadeinsekt som gillar just torra somrar: björksplintborren.
– Under torrår kan björksplintborren angripa björken, men den har inte samma problematik som granbarkborren. Om björken blir vanligare så blir troligen även björksplintborren vanligare, men för att trädet ska dö av den så måste det vara rejält torrstressad, oftast överlever träden, säger Jan Weslien.
Så … finns det några nackdelar med att plantera mer björk? Och spelar det någon roll om den är förädlad?
– Här saknas kunskap, säger Jan Weslien, men det finns i alla fall många fördelar. Ju mer värdefull björken blir som produkt desto mer bestånd med björk kommer det att bli – och det är alltså bra på flera sätt. Men det beror ju också på var man odlar produktionsbjörken, det vill säga vilka bestånd ersätter den – lövbestånd eller barrbestånd?
Viltbetet – en joker i leken?
Lövträd har ett dåligt rykte då det gäller betesskador och ekonomin tål inte att skogsägaren stängslar. Rönn, asp, sälg och ek är till exempel mycket betesbegärliga. Björken är däremot inte lika utsatt. Björken har dessutom en snabb start och växer ofta förbi viltbeteshöjden efter ungefär tre år. Det är alltså en kort tid som de är utsatta jämfört med en tallplantering. Men hur omfattande är egentligen problemet med viltbetesskador på björk?
Andis Zvirgzdins vid SLU studerar just detta. I ett första steg har skogsägare som planterat björk i södra Sverige intervjuats om i vilken utsträckning de har drabbats av betesskador. Resultatet ser lovande ut; en absolut majoritet (17 av 20 tillfrågade) upplever inte betesskador som något allvarligt problem.
Nästa fas, som inleds i sommar, blir att inventera skogen för att kartlägga faktiska betesskador. Hur kan då studiens resultat användas rent konkret?
– Vi hoppas kunna visa att det är möjligt att plantera björk i Sverige, trots både älg och rådjur, säger Andis Zvirgzdins.