Lars Vikinge är borgmästare i Linköping och skogsägare i Vårdnäs socken, där slätten möter sydsvenska höglandet. Han satsade tidigt på förädlad björk, främst finska provenienser.
Text & foto: SVERKEER JOHANSSON, sverker@bitzer.se
– Det fanns ett uttryck: ”Det stora vansinnet i Vårdnäs”, och det var den här björkskogen som är ungefär 15 hektar stor, säger Lars Vikinge. Sedan var det lite som när potatisen kom till Sverige … först är det fullständigt vansinnigt, sedan är det väldigt tyst och sedan börjar folk säga att ”så här har jag alltid tyckt”.
Han tog över markerna från sin far i slutet på 80-talet. Här är brunjord, skapad och brukad av människan. Granen drabbas lätt av röta, med varierande grundvattennivåer och kalkinslag.
– Ekonomi är en viktig drivkraft för mig, säger Lars Vikinge. Jag tyckte mig se för länge sedan att granskogens potential var överskattad. Man får förstås ha respekt för den industristruktur vi har, men om man tänker växtföljd och tittar på markens förutsättningar så är det svårt att se att man ska kunna odla grangeneration efter grangeneration. Stormarna och granbarkborrevågorna har förstärkt den övertygelsen.
– Och riskspridningen gäller även björken … jag tänker mig att en blandskog av pionjärträd är rätt väg att gå här: björk, tall och lärk till exempel. En dovhjort brölar hundra meter bort. Det är sista oktober och full brunst.
Viltet då?
– Det är mest dov här, som du hör. Det gör det enklare. Men ibland kör jag viltbehandling om någon fläck är omtyckt av älg eller rådjur. Numera är det den finska proveniensen Oitti som gäller. Lars testar även Ekebo 5, men föredrar hittills finnarna, som levererar mycket raka och klenkvistiga stammar. Björkarna växer lika bra som gran och redan i förstagallringen vid 14 år gav bestånden 18 000 kronor per hektar i form av brasved. Men målet är timmer – fanér i upp till 10-metersnivån på minst 100 stammar per hektar. Omloppstiden är 40–45 år.