Blir drivaren i slutavverkning någonsin verklighet? Tjugo års tester har inte ens resulterat i en prototyp. Men nya optimeringar visar att upp till 40 procent av slutavverkningssystemen i landet skulle kunna vara drivare – och sänka kostnaderna rejält.
Text: JOHN SANDSTRÖM Foto: ELIN FRIES/BITZER
– Det är verkligen en oväntat hög potential, men vi har analyserat systemet för 29 000 avverkningstrakter och 45 miljoner m3fub i en stor del av landet, säger Rikard Jonsson, som genomfört studien tillsammans med fem skogsföretag. Det är främst på mindre trakter med korta terrängtransportavstånd som drivaren kan konkurrera. Den totala tidsåtgången och bränsleförbrukningen per avverkad kubikmeter blir lägre.
– Våra resultat visar att redan konceptmaskinen X19 är 5–10 procent effektivare än tvåmaskinsystemet på sådana trakter, konstaterar Rikard Jonsson.
Dessutom: då drivaren respektive tvåmaskinsystemet är mest effektiva i olika typer av slutavverkningar, går det att optimera det totala avverkningsarbetet genom att vid planeringen ange vilket system som ska användas på respektive trakt.
Det är svårt att skatta den totala effektivitetsvinsten med systemanpassade avverkningar. Men studierna indikerar att det handlar om ett par procent för vardera systemtyp.
Hur ser marknaden ut?
Resultaten går att skala upp till ett marknadsresonemang. Det finns idag cirka 3 000 maskinsystem i drift varav ungefär 400–450 skördare och 550–600 skotare går i slutavverkning. Skogforsk och vissa av drivargruppens företag bedömer att upp emot 40 procent av de traditionella systemen kan ersättas med drivare. För att avverka och köra ut motsvarande volym som ett tvåmaskinsystem krävs cirka 1,7 drivare, vilket innebär att det på sikt kan finnas utrymme för cirka 300 maskiner.
50 system per år
Med en genomsnittlig livslängd på knappt sex år kan det svenska behovet ungefär bli 50 nya system årligen på medellång sikt. Vid fullt utvecklad marknadsintroduktion är det rimligt att anta att konceptet även attraherar andra kortvirkesmarknader.
Nu avgörs drivarens öde
Så långt Skogforsks senaste resultat. Fler studier är inte planerade och drivarens öde anses ligga i branschens händer. Kommer några skogsföretag att beställa tillräckligt många maskiner för att Komatsu ska våga ta steget till prototyp? Eller är det dags för gravöl? Motkrafterna är starka och logiska, särskilt för entreprenörerna. Rikard Jonsson nämner några:
1 | Entreprenörerna måste kunna lita på att investeringen är lönsam – men det finns bara en entreprenör som kör X19, varför goda exempel och ambassadörer nästan helt saknas.
2 | Planeringen av flottan ställer större krav och kompetens på planering för ett beståndsanpassat systemval.
3 | Drivaren är en investering på 6–7 Msek och kräver därför stor säkerhet i lönsamhet, volymer och operativa förutsättningar (till exempel traktval) för att kunna motiveras.
Drivarens fördelar
- Effektivare på mindre arealer nära väg: max cirka 1 500 m3fub och < 400 m till avlägg
- Bränsle: billigare och klimatvänligare tack vare lägre förbrukning per m3fub
- Större omväxling i arbetet och ökad stimulans
- Lägre exponering för skakningar (jämfört med 100 procent skotning)
- Minskad stress: avverkning alltid i fas med skotning
- Samma förare gör bedömning av avverkat och skotat virke
- Inget skogslager – bra om det snöar
- Enklare hantering av vindfällen och granbarkborre
Drivarens nackdelar
- Stor investering för en entreprenör
- Investeringen måste backas upp med lämpliga trakter
- Mindre effektiv avverkning jämfört med traditionellt tvåmaskinsystem
- Högre kompetenskrav, kan leda till ännu svårare rekrytering av nya skogsmaskinförare
Artikeln publicerades i Skogforsks tidning VISION 3/2020.