– Den här tekniken bidrar till en betydligt större nytta i naturvården – och ger samtidigt mera naturvård för pengarna, hoppas Line Djupström, som är Skogforsks naturvårdsexpert i projektet Digital hänsyn.
Text och foto: SVERKER JOHANSSON/BITZER
– Genom att i detalj kunna kvantifiera och redovisa hur mycket hänsyn man egentligen utför och var den finns i landskapet underlättar man för alla inblandade.
Resultaten från Smart Hänsyn, ett flerårigt projekt där Skogforsk och SLU studerat nyttan hos våra vanligaste hänsynsåtgärder, visar nämligen att hänsynen bör koncentreras.
När man lämnar ett visst antal högstubbar eller hänsynsträd per hektar, oavsett trädslag och sammanhang, riskerar att smeta ut hänsynen över skogslandskapet. Det ger till exempel betydligt större nytta att lämna många aspar och aspstubbar vid avverkningen av ett bestånd där det finns mycket asp.
– Om man sparar lite av allting riskerar man att spara för lite av allting, säger Line Djupström. Man kan förstås höja ambitionsnivån. Men om vi förutsätter att certifieringen kräver att ett visst antal högstubbar ska skapas i ett skogslandskap, så skulle en hög koncentration på vissa hyggen betyda att andra hyggen inte får lika många högstubbar.
– Då måste man förstås kunna visa hur man fördelar sina insatser – och det kan man göra genom att skördarföraren registrerar hänsynen. Så skördardata om hänsynen kan hjälpa oss att jobba kostnadseffektivare än idag!